Vem är du och varför är du där du är idag?

Jag heter Peter Abelsson, 34 år och växte upp i det lilla samhället Flerohopp ca en mil utanför Nybro. 
Idag spelar jag allsvensk fotboll i Trelleborgs FF,  men efter en smärtsam förlust mot Mjällby AIF med 2-1 i näst sista omgången av årets allsvenska ser det ut som om mitt lag degraderas till Superettan 2012. Innan jag går vidare med det så vill jag gärna berätta hur karriären en gång startade i Flerohopps GOIF. 

Redan i 4-års åldern så började jag träna fotboll i ett av Flerohopps GOIFs pojklag. Det var många barn i min ålder som växte upp i Flerohopp under den här tiden och flera av oss tyckte det var roligt med fotboll. Flerohopps Goif hade två pojklag som spelade seriematcher men även deltog i en eller två fotbollscuper per år, bla Lenhovda Cup. Just fotbollscuperna var särskilt spännande och kul kommer jag ihåg. Även i skolan, på låg- och mellanstadiet, spelade vi nästan alltid fotboll på rasterna. 
Parallellt med fotbollen så började jag även träna tennis och friidrott när jag var 6-7 år gammal. Förutom all träning så var det fotbollsmatcher/cuper, tennismatcher/turneringar och friidrottstävlingar. Idag har jag svårt att förstå hur tiden räckte till, framförallt för mina föräldrar som körde mig och var med vid de flesta tillfällena. Mina föräldrar var också engagerade och involverade  i framförallt tennisen och friidrotten i Nybro. Men jag måste poängtera att jag aldrig känt någon press hemifrån eller från något annat håll. De gav mig möjligheten att göra det som jag tyckte var roligast av allt, nämligen bollar och tävlingar i alla dess former. Det är jag otroligt tacksam för idag.   

När jag var ca 12-13 år så var det problem att få ihop tillräckligt med spelare för att fortsätta spela 11-mannafotboll i Flerohopp. Jag och Andreas Franzén (tidigare spelare i Nybro IF, idag Orrefors IF) lämnade då Flerohopps GOIF för att fortsätta träna och spela fotboll i Nybro IF. Efter några år slog vi oss båda in i Nybros A-lag och tränade mer och mer. Jag slutade med tennis och friidrott när jag var cirka 15 år gammal eftersom fotbollen och studierna tog allt mer tid. Att valet föll på fotboll och inte tennis eller friidrott var ganska naturligt. Dels så fanns det i Nybro ingen möjlighet att träna så mycket som krävdes för att kunna konkurrera med andra klubbar inom tennis eller friidrott, men framförallt så var min kärlek till fotbollen samt gemenskapen och kamratskapen i ett fotbollslag något jag inte ville vara utan. Jag är övertygad om att jag inom fotbollen har haft nytta av att ha testat på olika sporter och fått en väldigt allsidig träning som ung. Det har gjort mig mindre skadebenägen samtidigt som träningsdoserna har ökat. 

Jag kommer särskilt ihåg en säsong i Nybro IF när vi hade tagit steget upp till division två. Samtidigt som vi tog steget upp hade Kalmar FF degraderats från division ett. Division två var den tredje högsta serien i Sverige på den tiden under Allsvenskan och norr- och söderettan (Superettan existerade inte då). I samma serie som oss och Kalmar FF spelade även Kalmar AIK. Det var många roliga derbyn det året. Mitt finaste minne från den säsongen är ett vackert nickmål jag gjorde i derbyt inne på Fredriksskans mot Kalmar FF. Tyvärr förlorade vi den matchen med 3-2 och slutade det året tvåa efter Kalmar FF i serien. 
När jag var 21 år (vintern 1998) lämnade jag Nybro IF för att spela i Allsvenskan med Trelleborgs FF. Även Kalmar FF och Malmö FF var till en början intresserade av att värva mig, men efter tränarbyte i Malmö FF så försvann den möjligheten. I Trelleborgs FF var Alf Westerberg tränare, samma tränare som jag tidigare haft i Nybro IF. Att Alf var tränare och att Trelleborgs FF på den tiden var mer etablerade i Allsvenskan än Kalmar FF, som då var nykomling, avgjorde valet. Jag bosatte mig i Malmö tre mil från Trelleborg och började vid sidan om fotbollen att studera företagsekonomi vid Lunds Universitet. På den tiden var de flesta spelarna i Trelleborgs FF halvtidsproffs, vilket innebar att många spelare även hade ett jobb vid sidan om. Träningarna var framförallt  förpassade till eftermiddagarna och sällan två pass per dag. Idag är nästan alla spelarna i hela Allsvenskan heltidsproffs. Träningsdoserna har ökat vilket näst intill omöjliggör jobb vid sidan om fotbollen. Spelarlönerna är förstås också högre idag än de var då.
Strax innan serien skulle börja 1999 så bröt vår ordinarie målvakt i Trelleborgs FF armen. Vår reservmålvakt Andreas Isaksson (idag svensk landslagsmålvakt) fick därmed chansen i den allsvenska premiären. 12(!) allsvenska matcher senare hade Isaksson gjort en sådan succé att italienska storklubben Juventus köpte honom, han var då 18 år gammal. Den säsongen blev även Zlatan Ibrahimovic inbytt när vi spelade borta mot Malmö FF, vi vann den matchen med 2-1 och Malmö FF åkte ur Allsvenskan det året.

Sommaren 2004 köpte Malmö FF mig som ersättare för Daniel Majstorovic. Jag kom mitt under säsongen till en storklubb som var med och slogs om det allsvenska guldet. Malmö FF hade inte vunnit guld på 16 år och när klubben nu var nära var intresset i Malmö enormt. Ett publiksnitt på drygt 20 000 personer bar oss fram på hemmamatcherna (Trelleborg brukade ha ca 2 000 åskådare). Jag gjorde två mål på de sista åtta matcherna jag spelade, båda mot toppkonkurrenterna Halmstad BK och IFK Göteborg. Inför ett fullsatt Malmö Stadium säkrade vi sedan guldet via en 1-0 vinst mot Elfsborg. Publiken stormade planen och jag var plötsligt svensk mästare i fotboll!
Året efter fick vi som regerande svenska mästare försöka kvala in till Champions Leauge. Vi vann ett jämnt dubbelmöte mot israeliska Maccabi Haifa men föll sedan i den avgörande matchen mot schweiziska FC Thun. Det har alltid varit en dröm att få spela i Champions Leauge och därför var besvikelsen stor efter att ha fallit på sista hindret.
Inför säsongen 2006 så värvades jag av den norska klubben Viking Stavanger. Det var Malmö FFs tidigare tränare Tom Prahl som hade tagit över Viking och ville att jag skulle ansluta till dem. Jag trivdes väldigt bra i Norge och under mitt andra år i klubben slutade vi trea i Tippeligan (Norges motsvarighet till Allsvenskan). Innan jag kom till Viking Stavanger visste jag inte mycket om norsk fotboll, men blev positivt överraskad. Tippeligan är enligt mig snäppet vassare än Allsvenskan mycket på grund av bättre ekonomiska förutsättningar. Förutom bättre träningsmöjligheter, moderna arenor, större organisationer runt lagen så innebär de bättre ekonomiska förutsättningarna att norska klubbar, lättare än svenska klubbar, kan attrahera bra utländska spelare. Jag var i Viking i tre år, men missade hela sista året på grund av skada. Ett sk ”hopparknä” ställde till problem och trots operation, olika behandlingsmetoder och otaliga timmars rehabträning så ville inte knät bli riktigt bra. Jag började ge upp hoppet om att någonsin kunna spela fotboll igen.

År 2009 var jag tillbaka i Sverige och min gamla klubb Trelleborgs FF igen. Gradvis hade mitt knä slutligen börjat bli bättre och jag gladde mig mycket åt att kunna börja spela fotboll igen efter nästan ett och ett halvt års skadefrånvaro.

Trelleborgs FF är en av Allsvenskans minsta klubbar och omsätter ca 25-30 miljoner per år. Om man sätter det i relation till Malmö FF och Viking Stavanger som omsätter ca 150-200 miljoner per år så inser man att Trelleborgs FF inte riktigt spelar i samma ”division”. Trots de betydligt mindre ekonomiska musklerna har Trelleborgs FF hävdat sig bra i Allsvenskan flera säsonger och förra hösten var vi Allsvenskans näst bästa lag efter Helsingborgs IF. Vår starka andra halva av säsongen räckte till en femteplats i Allsvenskan vilket är det bästa placering Trelleborgs FF haft sedan början av 1990-talet. Säsongen slutade dock för mig med en operation i höften. Rehabiliteringen efter operationen innebar att jag missade första halvan av årets allsvenska säsong.

Detta året har sannerligen inte varit Trelleborgs FFs år och efter förlusten hemma mot Mjällby AIF i näst sista omgången krävs det ett mindre mirakel om vi ska spela allsvensk fotboll även nästa år. Elfsborg borta i sista omgången och vi måste vinna stort samtidigt som Syrianska måste förlora om vi ska ha en chans att nå kvalplats. 1999 gjorde jag allsvensk debut borta mot Elfsborg och kanske spelar jag nu till helgen min sista allsvenska match i karriären, just borta mot Elfsborg, nästan 13 år senare. 

För att komma dit du är eller har varit, vad är det som krävs för att uppnå denna framgång?

Framförallt har jag alltid tyckt det har varit väldigt kul att träna och spela fotboll. Utan glädje i det man gör tror jag det är omöjligt att lyckas i det längre perspektivet. Det räcker inte bara med att ha talang. I dagens fotboll krävs det mycket träning  och rätt inställning får att komma långt. Under åren har jag sett väldigt många unga spelare med en fantastisk talang, men som inte räcker till på grund av att de inte är beredda att göra det arbete som krävs för att ta det sista steget. Kanske lägger de istället skulden på tränaren att de inte får chansen. Sanningen är oftast den att är man bra nog så får man chansen och som spelare måste man själv inse vad som krävs för att slå sig in i laget. Har man brister så får man träna extra på det, men samtidigt får man inte glömma bort att verkligen försöka ta vara på och utveckla det som är ens stora styrkor. Just att ha rätt inställning är en talang i sig som man kan komma väldigt långt på. För att kunna prestera på träningar och matcher så krävs det också att man förbereder sig på ett bra sätt. Det kan både vara att förbereda sig mentalt, men även grundläggande saker som mat, dryck och sömn. Det är viktigt att ge sig själv förutsättningar att kunna lyckas. Att inte komma väl förberedd till träningar och matcher drabbar inte bara en själv utan hela laget. Själv har jag alltid varit väldigt noga med vad jag äter och när jag äter för att kunna prestera så bra som möjligt. Fotbollen har för mig blivit ett speciellt sätt att leva. Det krävs att man gör vissa ”uppoffringar” och tar hand om sin kropp som är ens verktyg. Det innebär att jag under säsong i stort sett aldrig kan gå ut och festa med mina kompisar eftersom det sätter sina spår flera dagar efteråt. Det jag har byggt upp under flera veckors träning kan till viss del raseras på en enda kväll. Under sommaren är jag ledig ungefär en vecka från fotbollen, dessutom så har vi 4 veckors semester i november samt ledigt över jul och nyår. Att vara ledig i november kan kännas lite trist eftersom det inte är några andra av ens kompisar, utanför fotbollen, som är lediga då. Under resten av året är det träning och matcher som gäller. Det innebär att jag i stort sett aldrig är ledig två dagar i sträck vilket gör det väldigt svårt att resa iväg någonstans eller hälsa på familj och vänner om de bor långt ifrån.

För att lyckas ta hela steget till att bli elitspelare inom fotboll krävs det att man är beredd att göra vissa ”uppoffringar”, rätt inställning och hårt arbete. Men glöm inte bort att ha kul på vägen!  

Lycka till! 

/Peter Abelsson

2011-10-21

Från Emirates Stadium till Strandängens IP
… Mitt namn är Konstantin Foussianis och jag jobbar som sportjournalist. Jobbar och jobbar förresten – för mig är varje arbetsdag som en semesterdag. Aldrig någonsin har jag tyckt att det är jobbigt att gå till jobbet och det beror inte enbart på att jag inte behöver göra det eftersom mitt kontor ligger hemma i lägenheten… 

Att få jobba med sin hobby är naturligtvis ett privilegium som är ganska få förunnat och något som gör livet lättare att leva.  Jag återkommer till mitt yrkesval lite senare, nu först några rader om min uppväxt i Nybro dit jag som knappt ettårig liten parvel flyttade från födelsestaden Piteå i norr. Bollar och sport fick tidigt en central roll i min tillvaro och jag spelade innebandy och fotboll i organiserad form. Nybro IF var klubben och bland mina lagkompisar märks bland andra den nyblivne (och tvåfaldige) svenske mästaren Christoffer Andersson och min företrädare i denna gästblogg, Peter Abelsson (som för övrigt är den mest ödmjuke elitidrottsman jag någonsin träffat – respekt, Peter!). 
Talang fanns – jag vann exempelvis skytteligan tre gånger i rad under pojklagsåren – men redan tidigt insåg jag att Peter och Christoffer skulle nå längre än mig. De hade något jag saknade, nämligen träningsflit och målmedvetenhet. Detta gällde inte minst ”Doffe” vars garageport kunde ha blivit nästan lika berömd som familjen Borgs i Södertälje, om han hade haft lite mindre oflyt med sista minuten-petningar inför stora internationella mästerskap med svenska landslaget. Christoffer körde hårdast av alla på träningarna med laget och när han kom hem ställde han sig framför garageporten och kickade tills solen gick ner och pappa Jan eller mamma Monica ropade att ”Nu får det minsann räcka, du ska ju till skolan imorgon!” Mina egna fotbollsskor åkte upp på hyllan strax före junioråldern och istället satsade jag på att ta tillvara en annan talang – språket. Studierna på Juristlinjen i Stockholm avbröts efter två och ett halvt år för flytt till Sundsvall och Journalistutbildningen. Tre år senare fick jag mitt genombrott i svensk press när jag skrev ett stort reportage om Zlatan i Expressen. Min yrkesmässiga resa har därefter tagit mig från Expressen/Kvällsposten till Sydsvenskan och vidare till landsortstidningen Ystads Allehanda innan jag hamnade på bokförlaget Stabenfeldt i Malmö. Där fick jag nöjet att vara redaktör på fotbollsbokklubben BOING vilket innebar att jag producerade faktaguider, serietidningar och skönlitterära fotbollsböcker. Ett drömjobb förstås men ingen lycka varar som bekant för evigt. BOING-klubben lades ner 2010 även om serietidningen levde vidare ett år under namnet Forza Fotboll. När även den produkten gick i graven av ekonomiska skäl, bestämde jag mig för att stå på egna ben. 

Att frilansa som journalist är ingen dans på rosor. Marknaden och konkurrensen är tuff och för att lyckas krävs disciplin, passion, ihärdighet och inte minst – ett stort kontaktnät. Idag har jag alla dessa delar och i verksamheten finns såväl landsortsjournalistik – jag sköter sportbevakningen i Ystad, Skurup och Sjöbo – som spelanalyser till Expressen och hockeyreportage till förbundstidningen Hockey. Detta varvar jag med jobb inom företagsnätverket Nätverket Österlen, något som ger mig lite välbehövlig variation till sportens värld. 

En del av er har kanske hört talas om ”Kostas Corner” – spelbloggen jag drev på Fotbollskanalen.se. Under ett knappt halvår hade jag stora framgångar under denna vinjett och när sedan projektet lades på is var det många som hörde av sig och berättade hur mycket de saknar Kostas Corner. Jag kan dock avslöja att det är grejer på gång på den fronten …
Under mina elva år som journalist har jag haft nöjet och äran att intervjua storstjärnor som Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Rafael Nadal och Peter Forsberg. Jag har sett fotboll på många stora arenor – Emirates Stadium är min favorit bland dessa – och jobbat på såväl Champions League-matcher som landskamper. Jag var på plats under den allsvenska guldmatch Peter Abelsson nämnde i sin blogg och jag fick gåshud när 60 000 skottar samma höst stod upp och ropade ”Larsson, Larsson, Larsson” i en match där King Henrik gjorde mål för… Barcelona! Med detta som bakgrund kan det verka glamouröst att arbeta som journalist men faktum är att den värld som de ovan nämnda profilerna representerar blir allt mer stängd för oss sportreportrar. Att ta en öl på puben och kombinera intervju med löst fotbollssnack finns inte på världskartan längre, numera är vi murvlar hänvisade till presskonferenser, mixade zooner eller i värsta fall rewrites av utländska tidningar.  Jag har märkt att jag numera får minst lika mycket, eller till och med större, tillfredsställelse av att skriva om en defensiv mittfältare i ett division 5-lag än om den överbetalde stjärnan i Premier League.  På landsbygden blir man alltid väl bemött, här öppnas dörrar istället för att stängas och här är distansen till fotbollens själ på något sätt mindre än på de stora arenorna. 

Detta för mig osökt in på min relation till Örsjö, som ju tveklöst kan sorteras in i kategorin landsortsklubbar. Här kan man säga att det finns två grenar. Dels arbetade min pappa (som för övrigt härstammar från landet som var Europas bästa fotbollslag 2004 men som nu är sämst i Europa på ekonomi …) som svetsare på Örsjö Stål en gång i tiden, dels hände det att vi stötte på Örsjö IF i seriespelet. Matcherna var oftast ojämna – vi vann med siffror som 9–0, 8–1, 10–2 och Örsjö var ett av de få lag vi redan på förhand visste att vi skulle besegra. 

Tills en dag bomben slog ner över Victoriavallen. De grönklädda från ”landet” (som om Nybro skulle vara New York City…) gav ”storebror” på nöten och vann med 4–3 efter en heroisk kämpainsats. Jag minns den matchen oerhört väl – besvikelsen, ilskan, skammen… men också hur imponerad jag mitt i alla negativa känslor blev av Örsjö-grabbarnas inställning och beslutsamhet.  Om det var skrällförlusten mot Örsjö som födde hos mig en fallenhet för underdogs och få mig att älska när David tvålar till Goliat vet jag inte, men tittar man på de favoritklubbar jag följer idag så är det inga storklubbar det handlar om. Lazio (förvisso tvåa i Serie A i skrivande stund men ingen gigant historiskt), Deportivo La Coruna (trillade ur Primera Division förra säsongen) och lilla Queens Park Rangers är lagen som ligger mig närmast om hjärtat. Jag älskar att kliva av tunnelbanan vid White City i London och promenera genom de halvskabbiga kvarteren bort till Loftus Road där QPR håller hus. Jag njuter när jag tar bussen upp till underbara Kivik för att se ortens hjältar med suffixet AIF trilla boll på Solevi IP. Och jag mår som allra bäst av att höra ”tugget” bland trogna fans till byaklubbar som aldrig satt sin fot på en allsvensk arena … Av dessa skäl känns det hedrande att få bidra till Örsjö IF:s nya gästblogg. Och jag lovar att försöka tajma in nästa tripp till familjehemmet i Nybro med ett besök på Strandängens IP. 

Kanske ett ”El Clasico” mot Bodabruks GoIF? Nej, det går ju inte eftersom klubbens herrlag lades ner för ett par år sedan.  Så är det i lingonserierna.  Klubbar kommer och klubbar går, men det gröna fältets schack kommer alltid att bestå.  Ett derby mellan ÖIF och Johansfors duger förresten gott …
Kostas

2011-10-24

Livet är mer än fotboll..

Jag är född o uppväxt norr om stockolm där jag bott större delen av mitt liv. I Sverige drev jag ett Café o när vi sedan flyttade till Holland så började jag arbeta på klädkedjan Zara. Där är jag dock inte kvar idag då vi har fått vårt första barn, Mille som jag är hemma med på heltid. Livet handlar väldigt mkt om fotboll o numera även om Mille. Jag skulle vilja säga att vårt liv ser ut som vilken vanlig familj som helst. Det som är skillnaden är väl just att det är fotbollen som styr mkt för oss. Att blogga var faktiskt inte min idé utan Pontus. Han hade köpt en liten dator till mig i present när jag kom ned till Holland första gången o han sa att han tyckte jag skulle starta en blogg så att våra familjer skulle kunna följa oss o se hur vi har det. Det blev fler läsare än jag räknat med, men det är bara kul! Många tror nog att som "fotbollsproffs" så lever man glamouröst o sprätter pengar omkring sig, så är det ju säkerligen för många men vi tillhör nog inte den gruppen, det kan vara bra att visa det för det finns en hel del fördomar, inte minst om oss tjejer. Vi blir kallade fotbollsfruar (vilket jag hatar) o så sätts man direkt i ett fack. Det jag vill få fram är att bloggen även är ett sätt att kanske ta död på några fördomar, sedan kommer det alltid finnas folk som stör sig på vad man skriver eller gör, det är så människor fungerar.
Det finns både för o nackdelar med att ha en man som har fotbollen som sitt yrke. Dom vanliga veckorna när det bara är ligaspel så är det jättebra. Pontus åker o tränar på morgonen o kommer hem runt 14, då har vi massor med tid tillsammans hela familjen. Då har ju han fördelen att få vara med sitt barn mer än vanliga pappor som har åtta till fem jobb. Sedan har vi medaljens baksida, när det är Europa League o han sover borta en del, när det blir landslagsläger mm då han oftast är borta 9 nätter åt gången, då känns det lite tomt. Det är självklart värst för honom som får vara ifrån Mille, jag tror alla föräldrar vet hur det känns att inte träffa sitt barn. Det är sjukt jobbigt att bära på den saknaden! Men i det stora hela så ska vi inte klaga, det fungerar bra!

Fotbollsspelare kan ganska snabbt få byta klubb, land osv, hur känner du inför att bryta upp din vardag i Holland och hamna på ett nytt ställe?

Det här är något man faktiskt går o funderar över en hel del, iaf nu när man vet att kontraktet börjar gå mot sitt slut. Det vi har här är en enorm trygghet i form av ett bra socialt liv samt att man numera kan det här landet o vet hur allt fungerar. Att börja om på nytt känns lite skrämmande faktiskt. Jag vet ju att den dagen kommer närmare o närmare, men jag vill inte riktigt inse det. Jag har fått vänner för livet här o det är jag väldigt tacksam för, att vi snart kanske ska splittras o hamna i olika länder känns trist men sånt är livet med fotbollen.

MVH Nina Wernbloom
2011-10-25

Johan Wedin heter jag, är 33 år och kommer från Nybro. Är bosatt i Halmstad idag och jobbar som lageransvarig i ett företag i Göteborg. I slutet av våren 1987 fick jag mina första fotbollsskor (Puma) och gick stolt in med pappa på Victoriavallens B-plan. Minns ganska tydligt att det va en ganska varmt den kvällen och det va många nya killar att lära känna, bl a Konstantin (tidigare gästbloggare) och Christoffer Andersson (Idag SM-mästare i HIF). Några år senare kom även Peter Abelsson (tidigare gästbloggare Trelleborgs IF) och vi hade kanske ett av dem bästa pojklagen i Nybro IF. Dåvarande tränare va Börje Hermansson, som sedan blev Nybro IF:s sportchef i många år.

Åren I Nybro IF som spelare varade fram till 1998, det va många fantastiska år med roliga matcher och cuper. Jag hade även lyckats gå min första fotbollstränarkurs och domarkurs. Jag kände mer att fotbollen blev en bra hobby för min del och ville kanske prova något nytt så jag bytte klubb till Madesjö IF A-lag i 2-3 säsonger, trivdes hur bra som helst och hade en fantastisk bra tränare (Anders Tagesson) som brann för laget och klubben. Därefter så flyttade jag mig till Flygsfors IF. Jag kombinerade min "spelarkarriär" i Flygsfors ihop med mitt tränaruppdrag och lite domarmatcher. Kände mer att va fotbollsdomare tog mer på krafterna så jag valde att sluta med det å satsa helt på tränarbiten. I början av 2001 så fick jag äran att va Ass.tränare till P-O Johansson i Nybro IF Team 18. Spelade då i Folksam Cup Junior Allsvenskan Elit. Vi fick möta stora klubbnamn som Malmö FF, Örgryte, IF Elfsborg, Landskrona BOIS och IFK Göteborg. Det va en otrolig rolig och stimulerande tid att få plocka ihop dem bästa talangerna runt omkring Nybro/Emmabodakommun och sedan träna dem. Bl a så tränade jag Viktor Elm och David Elm, men även andra fantastiskt duktiga spelare som Ahmad, Rasmus och Markus Arvidsson, Tommy Petersson och målvakten Nuredin (Bakievski). Större delen av denna trupp slog sig sedan in i A-laget och många lyckades ta steget.

Något år senare så blev jag spelare/Ass. tränare till Kent Sjöbäck i Flygsfors IF i Div 4. År 2006 tog jag nog mitt livs största steg och flyttade till Västkusten, rättare sagt till Göteborg. Jag kände att jag va ganska mätt på fotbollen i Nybro och ville prova nya utmaningar. Året innan (2005) tittade jag mest för skoj skull på hur stor chans det va att få kanske va tränare i IFK Göteborgs ungdoms akademi. Jag skickade ett mail och Börje Hermansson gav mig några lovord och en bra referens. Några veckor senare ringde Roger Gustafsson "f d tänare i i blåvitts A-lag" upp mig och bjöd in mig på en intervju. Spänt och nervöst tog jag mig upp till Göteborg och hoppades på det bästa. Roger va mycket imponerad av min bakgrund och min erfarenhet så allt blev klart i stort sätt samma dag att jag skulle få va med och träna ett pojklag i pojkallsvenskan och huvudansvaret för juniorlag  nr 2 i juniorallsvenskan. Jag blev ju helt klart överlycklig och kände att all tid och alla dagar jag lagt ner i Nybro va värt för detta. Jag fick gå deras interna tränarutbildning som heter Fotbollens Hemligheter "Secret of soccer". Denna utbildning är idag utspridd till många av svergies fotbollsklubbar och även runt omkring i Europa och i Afrika. Det är en otrolig utbildning och erfarenhet om hur man från grunden lär ungdomar från 7-17 att bli en sån bra fotbollsspelare som möjligt.

Målet från början med IFK Göteborgs satsning på ungdomar är att hälften av A-truppen ska bestå av egna upplärda produkter och resten inköpta. Kan väl säga att Blåvitt har lyckats ganska bra med det även om inte alltid resultat har vart positivt. Åren i IFK ledde till bl a a-slutspel i Pojkallsvenskan och vinst i Juniorallsvenskan. så jag fick känna på hur det känns att kastas in i duschen med kläder på. Under dessa år hade jag bl a spelare som spelar idag i A-laget Mikael Dyrestam, Robin Söder, Niklas Bjärkroht och Kemal Mustafa. Jag hade även Roland Nilssons grabb Martin Nilsson som sedan tyvärr flyttade ner till Helsingborg då Roland blev tränare i Malmö FF. I IFK Göteborg hade man strikta regler, det va lite som att spelarna skulle känna sig som proffs, enhetslig klädda både på och utanför planen. Ett trevligt och positivt ansikte utåt för klubbens märke och stolthet. Att alltid hjälpa till och stötta varandra, lyssna och lära sig förstå. Mycket resor och cuper utomlands va väldigt inspererande, det va kostym på och ordentligt uppförande. Spelarnas utbildning är lång, men lärorik. Idag är IFK den enda ihop med Djurgårdens IF dem klubbar som har en skola i föreningen. Där bl a Nicklas Alexandersson idag är tränare/lärare. Sakta men säkert så plockas talanger upp till A-sektionen och får kontrakt. Att kobinera fotboll och heltidsjobb på den här nivån va jobbigt och det sliter både mentalt och fysiskt, så jag beslutade för att ta det lugnt och varva ner, men blev snabbt tillfrågad av att få träna ett seniorlag i Kungsbacka. Tackade ja till tränarjobbet för Kunsgabcak IF i div 4 -elit ihop med Johan Örtendahl och Magnus Verdin (MV-tränare). Johan som bl a är mentalrådgivare för Blåvitts A-lag va nog en av mina bästa tränarkollega och Magnus va under Blåvitts storhetstid en av dem yngsta målvakterna i svensk fotboll som fick hoppa in i en UEFA-cupmatch som blott 16 åring mot ett ryskt lag. Vi låg i toppen i tre säsonger, men lyckades aldrig dra det långa strået att ta sig upp. Under dessa år blev jag även instruktör för Göteborgs Fotbollsförbund och fick va med och handplocka talanger. Ett lyckat och stimulerande uppdrag. Efter att klantigt nog hoppat in i en korpmatch, slet jag av mig mitt främre korsband och fick opereras, beslutade mig i år för att ta ett break från all fotboll för att kunna återhämta mig mentalt och fysiskt. Har under våren och sommaren gjort lite gästträningar i olika klubbar för att ge lite ny energi i lagen och lite nya roliga övningar. Vad som händer 2012 vet jag inte, men det lutar nog att jag jobbar som fotbollsinstruktör för Hallands Fotbollsförbund.

Jag säger som Peter Abelsson skrivit tidigare att det krävs mycket "uppoffring", rätt inställning och hårt arbete även som tränare....

Jag önskar er alla i Örsjö IF all lycka
Mvh Johan Wedin coach

David Evaldsson, 22 år och uppväxt på Björkelundsvägen i Örsjö även om den mesta tiden spenderades på Strandängens IP, där jag spelade fotboll i Örsjö IF fram till 15 års ålder då jag valde att byta till Nybro IF. Efter ett år i pojklaget/juniorlaget blev jag uppflyttad till A-truppen, där jag snart påbörjar min sjunde säsong, med serieseger i Div.3 och tre säsonger i Div.2 som främsta meriter.

Som Örsjögrabb med ett stort fotbollsintresse var höjdpunkterna under barndomen ganska lätta att urskilja, nämligen att gå ner till Strandängen och kolla på Örsjö IF.

Jag minns att det till en början mest innefattade att köpa sura band av Lena och Mia i kiosken och att sparka boll mot sjumannamålet som stod placerat vid förrådet, med alla andra jämnåriga förmågor som inte heller riktigt hade sett tjusningen i att sitta stilla i 90 minuter för att se de stora pojkarna lira. Efteråt hade man oftast inte en aning om vilka de mött, vilka som hade gjort mål eller vilket lag som vann. Men med tiden växte intresset för att titta på de grön-vita, man satt nervöst på stentrappan till klubblokalen och såg upp till A-lagsspelarna och drömde om att en gång i framtiden bli lika bra som de. Många av spelarna blev lite av ens idoler, och man har många minnen av olika händelser som man kan påverkas av och tänka på än idag.

…Jag minns ÖIF-legender som Magnus Johansson, Jerker Jonsson och Anders ”Skubbe” Sjöberg, spelare som aldrig gjorde en dålig match.

Jag minns Calle Nilsson och Andreas Fransson i backlinjen, och hur den sistnämnde alltid tenderade att stå på rätt plats vid rätt tillfälle.

Jag minns när vårt pojklag agerade hejaklack vid någon derbymatch och hur Tom Jensen skickade in det avgörande målet…

Just pojklaget är något man saknar mycket. Vi kanske inte var störst, bäst och vackrast men vi hade fantastiskt roligt. Trots att det ibland blev storförluster och att vi aldrig var i närheten av att vinna någon inomhuscup så bet vi ihop och kämpade ändå. Därför är det synd att det idag blir allt svårare för mindre föreningar som bl.a. Örsjö att få ihop ungdomslag, då man på ett helt annat vis lär sig att hantera nederlag och man blir mer ödmjuk och lojal mot sin förening. Detta har jag personligen haft stor nytta av, för inom seniorfotbollen kommer man förr eller senare stöta på motgångar. Sedan får man ju inte glömma att det faktiskt var en speciell känsla att under de avslutande åren i pojklaget ta mopederna till Trivselknuten och köpa glass av Leffe innan man gasade iväg mot Strandängen.

…Jag minns världens genom tiderna bästa målvakt, Jonas Sjöberg, och hur han i någon viktig match på höstkanten först räddade en straff, för att senare gå upp själv och trycka in bollen från elva meter.

Jag minns de många gånger som Magnus Karlsson fick ta ton och via högtalarna berätta att Nicholas Svensson precis gjort mål för ÖIF…

Ovan nämnda namn är några av de ”idoler” man fick som ung Örsjö-supporter, och det är något som har etsat sig fast. Man kan fortfarande bli lite ”starstruck” när man träffar på dessa, och det infinner sig en känsla av välbehag ifall de möter min blick och nickar igenkännande. Som seniorspelare i en förening bör man ha detta i åtanke och det gäller att man beter sig på ett representativt sätt, då det i alla sportsammanhang sitter storögda pojkar och flickor som snappar upp det mesta. Detta gäller mot såväl lagkamrater och publik som mot motståndare och domare.

Till sist vill jag önska Örsjö IF ett stort lycka till, det har känts som att det varit något på gång ett tag nu, och med hårt jobb och lite tur är ett avancemang till div.5 inte långt borta nästa år. Det finns människor i organisationen som lägger ner ett oerhört jobb med föreningen, den framgång som en serieseger innebär hade ni varit väl värda. Ett uppsving för fotbollen kanske skulle väcka samhället till liv, i alla fall varannan fredag när det är hemmamach, och inspirera barn att hålla på med fotboll. Precis som Örsjö IF en gång gjorde med mig.

David Evaldsson 2011-10-28

Vem f*n är M. Sköld??

Det var troligtvis flera än bara spelarna som drog lite på ögonbrynen i våras då de nya matchtröjorna delades ut inför säsongspremiären borta mot Johansfors. Det var nya fina gröna tröjor med guldtryck som prydde spelarna som äntrade planen men till detta återkommer vi, först lite om vem M. Sköld är.

Drog på mig den gröna ÖIF tröjan tidigt 80-tal, det kan ha varit 1983 om man får tro plaketten i prisskåpet hos mina föräldrar på Kristinavägen. Spelade pojkfotboll ett par år vilket jag minns som en rolig tid. Vi var en brokig skara pojkar från byn födda mellan -77 och -79 som med viss förstärkning från Alsjöholm besökte många fotbollsplaner i Småland och på Öland, tyvärr förlorade vi rätt ofta. Tro inte någon av oss hade några större drömmar om att bli fotbollsproffs. Men man såg upp till de några år äldre killarna i föreningen som hade ett lag som var rätt bra. Det har hänt mycket med anläggningen på Strandängen sedan dess. Järngrindarna och båset med billjetluckan är borta, sumphålan där man letat efter många bollar har blivit badplats, det enda som troligtvis är kvar förutom klubbhuset är dom idiotiska 7-manna målen med fyrkantiga stolpar(!!). Redan på den tiden hade jag ett ruskigt bra tillslag och skruvade in många hörnor då det spelades boll på rasterna i skolan tyvärr var detta med äggformade plastbollar.

Som 12-13 åring hamnade jag i Nybro IF där jag bland annat spelade med några av de tidigare gästbloggarna såsom Peter Abelsson som är en tung pjäs i Trelleborg och allkonstnären inom fotboll Konstantin Foussianis.  Fick även förmånen att spela i samma lag som Christoffer Andersson numera i Helsingsborg. Troligtvis pratar jag oftare om detta än vad dom gör :)

Har väl aldrig varit någon riktigt träningsnarkoman och passade således rätt så bra som målvakt, inget ont om fotbollsmålvakter. Vi var ett härligt gäng och fick ihop två 7-manna lag som deltog i två olika serier system. Vi spelade många matcher mot KFF på Fredrikskans blåsiga konstgräsplan och andra motståndare som vi ställdes mot var bl.a. Kalmar AIK, Smedby och Ölandslagen Färjestaden och Mörbylånga. Redan här märktes vilka som hade potential och kunde bli mycket bra fotbollsspelare. Har många minnen från tiden i Nybro IF det var träningsläger på Öland, fotbollscuper som spelades varje år och rolig inomhus träning i fagerslättskolans jympahall. 

När det började närma sig att växla upp till stor plan och stora mål så var det andra saker som började locka i livet. Körde på lite till i Nybrodressen men insåg rätt snabbt att jag inte höll måttet för att fortsätta utan att börja träna hårdare vilket jag inte var beredd att göra. Som så många andra i den åldern var det dags att lägga de stinkande fotbollsdojjorna på den berömda hyllan.

Efter ett par år så började jag träna med Örsjö IF igen utan egentligen ha några större ambitioner mer än att röra på mig och ha skoj. Detta var en kanon tid med många roliga träningar och episoder, gjorde väl ett antal b-lags matcher också, troligtvis var det en fin gest av dåvarande tränaren Fajje att låta mig spela någon halvlek då och då.

Det finns många likheter med laget då och det som finns idag. Det var en fantastisk gemenskap i laget massor av folk på träningarna oavsett om det var en grön matta, hård grusplan eller sporthallen i Orrefors som erbjöds. Fastän jag var några år yngre så var man en del av laget med allt vad det nu innebar. De flesta som spelade i förenigen på den tiden var från eller bodde i Örsjö med omnejd. Vem minns inte Bosses långa pass till sig själv, Talles fantastiska hårda och skruvade tillslag eller Magnus och Skubbes fantastiska kondition. Andra inslag på planen var Freddes gula benskydd som alltid trillade loss och Ubbes alla benbrott.  Spelare som blev lite av favoriter för mig är Jerker, den nuvarande tränaren Göran Gunnarsson men framförallt Jerry Evaldsson som alltid gav allt i ur och skur.     

Var med det året som vi krigade i toppen av b-lags serien. I matchens sista spark mot FK90 på Åkrahälls gräsplan så blåste domaren av matchen då bollen var på väg i nätet och dömde bort målet. Tror vi fick 5-6 gula kort och någon utvisning efter matchens slut!!

1997 gick flyttlasset till den underbara staden Göteborg, hit jag flyttade pga. studier och blev sedan kvar.  Utbildade mig till elektronik- och dataingenjör och började jobba på Teracom några veckor innan jag tog min examen 1999. Är efter tolv år fortfarande kvar på samma bolag där jag numera jobbar som serviceingenjör och sköter om den marksända distributionen av Radio & TV i Sverige samt servar utrustning för ett par mobiltelefonbolag. Blir mycket klättrande i master allt från små pinnar på 40 meter till högmaster som sträcker sig upp till 330 meter över marken. Höjdrädd? Inte vad jag har märkt :)

Är sedan 1999 även sambo med Anna som äger och driver ett eget företag inom Cateringbranschen.

Dom senaste året har det handlat om mycket motorsport i olika former för min del både som aktiv i förarstolen eller i depån med verktyg i mina händer. Tyvärr är det bara träning på egenhand och på gym som gäller nuförtiden och visst saknar man gemenskapen i en lagsport.

För mig har det dock alltid varit viktigt att försöka hålla koll och följa med den lokala sporten där hemma vilket blivit lättare de senaste 3-4 åren då fler och fler skriver referat och information om lagen som hamnar på lagens hemsidor eller bloggar. Innan denna möjlighet fanns fick min mamma läsa upp referat som publicerats i lokaltidningarna. Blev riktigt bedrövad då man i Örsjö IF för några år sedan la senior fotbollen på is. Många använder uttrycket "En levande byggd" ett trevligt och fint uttryck men för att detta skall kunna uppnås så måste det finnas nått att bygga runt och som engagerar, en idrottsförening är enligt mig ett bra exempel.

 Har en längre tid haft en tanke att på något sätt involvera mig i föreningen men detta är svårt då det är 30mil mellan mig och min moderklubb. Dom som känner mig vet att det finns många idéer i mitt huvud, en del av dessa idéer är något bättre än andra.

Men när jag presenterade mitt förslag för den hårt jobbande ordförande i föreningen nappade han direkt på detta av många olika anledningar. Avhoppad sponsor, 85års jubileum och slitna tröjor var några av dessa orsaker och efter ett par mail var vi överens.

Resultatet av detta är att det på alla matchtröjor finns M.Sköld tryckt i guld på ryggen. Finns säkert många åsikter om detta, mest positiva hoppas jag personligen. Det finns många sätt att engagera sig i en förening detta är mitt sätt. Syns man inte, finns man inte.

Forza Örsjö.

/Matz S.

Petter Wåhlin
Tänkte slutföra denna bloggserie med ett eget inlägg, tyvärr kan jag inte jämföras med våra tidigare gästbloggare, varken vad gäller fotbollsmässigt eller skriftligt.. men jag ska försöka mig på att beskriva mina erfarenheter och känslor till fotbollen så gott jag kan.
Att fotbollen skulle bli en viktigt del även i mitt liv var väl aldrig någon som tvivlade på då man har en mycket erfaren fotbollsfar, jag har aldrig fått uppleva min pappa spela fotboll, bara hört andra berätta om honom, men med över 1000 spelade matcher i Örsjötröjan så förstår jag i alla fall vart jag fått min klubbkänsla för just ÖIF ifrån!
Problemet med att växa upp i ett så litet samhälle som Örsjö är väl att det aldrig har eller kommer finnas riktig ungdomsverksamhet, så var det även för min del, därför fick vi grabbar i Örsjö börja lira i Madesjö som unga, där givetvis pappa var inblandad som fotbollstränare. Vi spelade 7-manna fotboll och fick läsk varje gång vi förlorade med mindre än 10 mål..
Viktigare än resultaten var alltid att ha roligt, och det hade vi! Men efter några års spelande så började vi bli riktigt bra och mitt sista år inom 7-mannafotbollen så gjorde jag 37mål.
Kanske att all träning i sommarstugan började ge utdelning, pappa hade ju givetvis köpt oss ett riktigt fotbollsmål och en extra tomt bredvid sommarstugan där det spelades fotboll 10h om dagen..
Dock fick jag oftast stå i mål eftersom jag va lillebror..
Har ett riktigt fotbollsminne som målvakt, jag va för gammal för att spela 7-mannafotboll och fick därför stå i mål för att inte vara ”för bra”.. men jag började ju givetvis tycka det va ganska tråkigt att stå i mål när vi låg under med 11-0 mot Lindsdal och gjorde därför ett eget försök att dribbla från eget mål med bollen, slutade med att jag tog mig ända till motståndarnas mål och satte bollen...i stolpen..

Steget till 11-manna fotboll blev till en början ganska stort för en ganska liten grabb som mig och det tog några år innan man behärskade det riktigt. Vi spelade ihop med Boda och det hann faktiskt bli en serieseger innan jag tog steget upp att börja spela med Örsjös seniorer.

Och nu började min bästa tid som fotbollsspelare, eller iaf den roligaste och den tiden man aldrig kommer glömma! Allt från träningsläger i Baskemölla, där vi inte kunde genomföra en enda träning pga storm till serieseger och spel i div 4.

Division 4 epoken varade inte mer än en säsong, men gud vad fotboll vi hade lärt oss av den erfarenheten, detta kan vi tacka tränaren Anders Jonsson för, som tog oss upp i fyran..
Åren efter blev svåra år för Örsjö och föreningen fick lägga sin verksamhet på is, själv spelade jag ingen fotboll alls under dessa år. Att inte ha någon fotbollsförening vid liv är nog det värsta som kan hända en by som Örsjö, eller vilket annat samhälle på landsbygden som helst, som tur var så fanns det ganska mycket ungdomar i Örsjö och det gick ganska snabbt att återuppta fotbollen igen, med tränaren Jerry Evaldsson i spetsen.
Själv försökte jag mig på en comeback men redan i Nybro Open så skadade jag ett knä, med operation som följd och sedan dess har jag bara försökt mig på fotboll vid enstaka tillfällen igen, tyvärr så krävs en bättre tränad kropp och en del rehabträning för att kunna spela fotboll, men samtidigt ville jag inte sluta engagera mig helt, så när vår dåvarande ordförande ville sluta så tog jag på mig denna uppgift.

Jag hade ingen erfarenhet av detta alls, och kan väl säga att jag fortfarande inte har riktigt koll på hur allt fungerar, men jag gör mitt bästa.. Egentligen skulle jag hellre se någon annan på denna position så man kunde ge fotbollen en chans igen, för suget efter fotbollen har inte försvunnit…

Jag får tacka alla för visat intresse, både skribenter och läsare. Jag tycker det har varit riktigt rolig läsning och skulle gärna se mer av dem!

Nu mot nya mål och ideer, så håll ögon och öron öppna!

/Petter